Äntligen hemma!

Igår fick jag komma hem, mina prover var så bra så. Men jag måste vara på sjukan i Söderhamn på Fredag morgon 08:30 för nya prover. Jag undrar om jag vågar kinka lite natten innan så att min mamma och pappa ser ut som verkliga vrak när de kommer med mig, eller om jag kanske skall försöka sova så att jag orkar fyra av mitt formidabla leende som får allt att smälta.

Det var lite rörande igår att ta avsked av alla de som hjälpt mig hela mitt liv. De har sett till att jag föddes, sett till att jag fått mat och mått bra. Mamma och pappa var däremot väldigt glada över att jag skulle få komma hem. Vadå hem? Hela mitt liv har jag bott på våning sju i hus nio på Hudiksvalls sjukhus. Men det var roligt att få åka bil.

I natt kinkade jag, för det var första natten hemma. Ingenting såg ut som, luktade som eller lät som det jag var van vid. Inga lika gamla bebisar gav verbala uttryck för sina känslor, så jag fick sköta allting själv. Min pappa stod med ena huvudet i handen, och den andra höll ned flaskan i vattenbadet vid kvartitvå i natt. Jag låg bredvid och gnydde min hungersång för att han inte skulle ge upp.

Det är mycket att titta på här i huset, jag är mycket mer vaken här. Jag tog med mina föräldrar på en stärkande promenad bort till affären också, där de köpte babyolja åt mig. Skönt med en promenad i solen, och så passade jag på att glädja byns gamlingar lite i sin vardag genom att låta dem titta på mig där jag låg med mina stora öppna ögon.

Och så tog pappa med mig på en rundtur ett varv runt huset och garaget. Han har mycket löv att kratta, och gräsmattan skulle må bra av en klippning innan hösten kommer. Det var så svårt att bestämma sig för var sandlådan skall så, men det ger sig väl senare. Pappa har säkert åsikter om det.

Jag tyckte myrstacken såg rolig ut.