Här är där man är

Jag fick en rejäl förkylning i förra veckan. Mamma och pappa blev lite oroliga när jag låg en hel dag i kuddhögen och tittade på TV utan att fara runt. Bolibompa på barnkanalen rockar fett. Då tog pappa och lyckades få i mig en halv Alvedon (Jag skulle bra gärna vilja veta hur han gjorde). Det skulle han inte ha gjort! Jag blev pigg som en mört och for runt och stimmade i flera timmar sedan. Han såg alldeles matt ut efter det...

Just nu är det pappa som är mest förkyld, så när han bäddat ned sig i sängen tycker jag att det är roligt att springa runt i sovrummet och skrika pa-pa-pa-pa-pa tills mamma kommer och tar ut mig.

Jag tror att jag vet vad jag skall bli när jag blir stor. Jag skall kommentera Snooker på Eurosport. Jag har börjat träna på det. Fast emellanåt bryter jag av med att göra ett svanhopp i soffan. Ikväll gjorde pappa något dumt. Han försökte visa att man skulle sitta i soffan genom att applådera när jag satte mig igen. Då var jag tvungen att ställa mig upp, och sedan sätta mig igen ungefär tusen gånger, så att pappa skulle applådera igen. Det gjorde han inte...

Och så har jag lärt mig ett nytt trick. När mamma och pappa frågar "Var är Simon?" (som om de inte visste var jag är hela tiden) så pekar jag på mig själv och skriker "Där!".

För här är där man är.

Bada och "inte nudda golv"

Idag har jag badat. Det är jätteroligt, utom när pappa tvättar mig bakom öronen eller häller vatten över huvudet. Det tycker jag är läskigt.

Sedan går tiden så fort när man badar. Jag tyckte precis att jag hade hoppat i badet när pappa sade att nu är det minsann mer vatten utanför baljan än i den, och då fick jag krypa ned i ett stort varmt badlakan.

Igår ville jag först spela boll med pappa, men så sköt han bollen mot bokhyllan, och då fick jag en idé. Man kastar ut en massa böcker på golvet, och så får man bara gå på dem. Pappa såg inte alls road ut, men det tror jag beror på att det inte var han som kom på den nya leken.

Den applåderande helikoptern

Idag byggde jag vidare på mina matkrav. För att jag skulle öppna munnen var pappa tvungen att fara runt med skeden och låta som en helikopter. Sedan måste alla applådera efter varje tugga.

Efter ett tag var inte det heller roligt, då lyckades mamma lura mig med ketchuptricket. Flera skedar mat bara slank in efter att hon blandat i lite ketchup. Sen kom jag på vad hon gjorde, och så var det slut på ätandet.

Jag lyckades förklara att jag ville ha en Apelsin, och det fick jag konstigt nog. Och då fick jag försöka hålla masken och äta upp den fastän jag tyckte den var sur. Både mamma och pappa fnissade lite åt mina försök att inte göra sura miner åt varje bit jag stoppade i munnen.

Pappa tog bort att julpynt idag också, så nu kan jag inte förstöra mer sådant. Två elljusstakar lyckades jag lägga ned genom att dra ned dem på golvet. Och så har jag lyckats pajja två bärbara telefoner också med samma metod. Pappa muttrade något om att köpa nya och klä in dem med skumgummi och bubbelplast.

Klappa händerna

Jag och Helga hann med att leka tack-leken innan de åkte. Jag fick en massa saker som jag sade tack för att jag fick. Sedan sade hon tack när hn fick dem tillbaka. Jätteroligt.

Sedan kom jag på att för att jag skulle äta så skulle alla applådera för varje tugga jag tog. Det tog tid att äta, och det blev väldigt livligt, men jag fick ju vara i centrum. Det är roligt att klappa händerna. Idag fick vi korvburgare, det var smaskens.

Och så har det snöat ute också, så nu är allt vitt igen.

I morgon är det en ny dag!

Morfar prövas

Morfar skall snart åka hem till Stockholm, men först ville jag pröva honom om han kunde leka med mina bilar och garaget... Betyget blev knappt godkänd, både han och pappas fingrar är alldeles för stora för att kunna köra in bilarna i garaget som jag vill.

Försöka skriva lite igen

Just nu är jag ute och tar en promenad med mamma, morfar och Helga. Solen skiner, det är runt noll grader och jag tycker det är så skönt att vara ute. Morfar testar sin stegräknare samtidigt, och så går han med sina nya gåstavar.

Livet är gött!

Jag - en huligan

Mycket har hänt sedan senast. Morfar har varit här, och han fick till och med sitta barnvakt till mig medans jag skickade iväg mina föräldrar till Max i Bollnäs för att stilla sin abstinens på De Luxe-mål och Supreme-burgare.

Och så har pappa fått jobb, så honom ser jag inte lika mycket nu. Men han och jag satt och tittade på Snooker nästan hela helgen.

Jag fick ett sött kramdjur skickat till mig på posten också. Det är inte så ofta man får post i sitt eget namn, men jag gillar GNAG-001.

I helgen kommer morbror och hälsar på, med kusin Benjamin. Det skall bli kul att se om sådana där stockholmsslynglar är så häftiga som det sägs. Jag är i alla fall en huligan av värsta sorten, en sådan som får fotbollslagens småfirmor att framstå som vattenkammade söndagsskolebarn.

Idag på BVC så började jag redan före invägningen. Jag kissade ned hela bänken som jag låg på. Sedan när det vägt mig (jag vägde 3770 gram) så skulle de mäta mig (jag var 53,5cm). Då kissade jag ned hela den bänken också, plus fönterbrädan, fönstret, golvet och ända in i elkontakterna kom det. Slå det, den som kan! Mamma och pappa skämdes, sköterskan konstaterade att hon hade en del att städa innan hon fick åka hem, och jag fick äntligen på mig lite kläder igen.

Pappa var lite snål, och köpte två paket blöjor för små barn, sådana där nyfödda småskitar som jag var för en månad sedan (det var extrapris). De är inte riktigt slut än, men när jag kissar i dem så blir hela jag blöt. Jag hoppas de slutar sätta på mig sådana där småbarnsblöjor snart, om inte annat så lär de väl tröttna på att tvätta fem bodysar varje dag.

Jag håller också på att pröva en ny taktik för att driva mina föräldrar till vansinne. Maximal tid som jag kan ligga på rygg i min säng är två minuter, sedan blir det "Rix Morron-kink, med Simon". Så fort de tar upp mig så somnar jag hos dem istället. Då blir de för ett ögonblick glada och lägger ned i mig i sängen i en from förhoppning att nu skall jag sova. De skyndar sig mot trappen ned till köket, dammsugaren och tvättmaskinen för att göra lite nytta, men jag har lärt mig hur golvbrädan precis vid trappen knarrar. Så när de kommer dit, börjar jag kinka igen. Så där kan vi hålla på hela dagen om jag är på humör.

Fast pappa tror sig ha kommit på botemedlet. Åka bil! Jag tycker om att åka bil, och somnar direkt. Nu är frågan hur lång tid det tar innan pappa börjar åka runt byn några varv på kvällen med mig för att jag skall somna...

Nya motorvägen

Pappa kom på att jag skulle berätta om att nya motorvägen mellan Björklinge och Älvkarleby invigs den 17:e Oktober. Då kortas restiden med c:a en halvtimme för alla som vill komma och hälsa på söderifrån.

Det finns massor med plats här i huset, så farföräldrar, morföräldrar, kusiner etc är hemskt välkomna upp hit. Jag skall försöka charma er med ett av mina obetalbara leenden med bara den ena mungipan. Både mamma och pappa smälter direkt när jag fyrar av det.

Falun gong

Min pappa tror att jag i ett tidigare liv varit en kines, för när jag ligger och rör mina armar så säger han att det ser ut som sådan där kinesisk falun gong-gymnastik som de ägnade sig åt dr, innan kinas diktatur kom på att det var farligt med människor som tänkte och förbjöd det hela.

I övrigt rullar dagarna på. Jag blev ju två veckor gammal idag. Jag har inte lärt mig ännu hur man äter direkt ur mammas bröst, utan hon får pumpa fram den goda maten och så får jag det av henne eller pappa ur en flaska.

Kvällskinkandet har jag traditionellt upprätthållit varje kväll mellan ungefär 19-23, ibland lite längre. Ju mer angelägna mina föräldrar är om att få se på TV, desto mer kinkar jag. De skall minsann inte ge någon uppmärksamhet till någon annan än mig.

Vår nya soffa kom igår. Den är rätt så skön att ligga i, och nu väntar jag mest på ett lämpligt ögonblick då jag kan kräkas lite i den. Då kommer pappa bli lycklig tror jag.

Aj!

Min pappa är en riktig karl, med hår på bröstet. Det sticker upp lite ovanför kragen, och det brukar jag ta tag i och sedan drar jag så mycket jag kan. Aj! brukar pappa säga då. Att lilla jag kan göra något så stort illa känns ju roligt.

Idag fotograferades vi för publicering i Söderhamnskuriren. Jag kinkade lite, för det var minsann ingen som frågat mig om jag ville vara med i tidningen. Mina föräldrar tar allt så givet. Jag var på BVC och vägdes också. Tre hekto hade jag minsann gått upp sedan i fredags, och det var bra. Det kan mina föräldrar i alla fall.

Fast nu ikväll känns det som jag håller på och bli sjuk. Det rosslar och piper när jag andas, och jag nyser nästan jämt. Det kommer att bli några jobbiga dagar för mina föräldrar, för om de tycker att jag kinkar i vanliga fall så det ingenting mot hur det kan bli när jag är sjuk. Uj uj uj...

Klart bakåt - skott kommer

När min mamma och pappa vill gå och lägga sig, vill jag vara vaken. Jag älskar att sitta uppe och titta på sport och gamla TV-serier som sänds för utfyllnadens skull i de kommersiella kanalerna. Jag vet inte om det är Alan Aldas ständiga raggningsförsök i MASH, eller spänningen i en hckeymatch, eller rent av reklaminslagen för allehanda babyprodukter i reklamblocken som lockar. Men titta skall jag!

Jag var och mättes och vägdes igår. Jag hade gått upp 60 gram, och mitt huvud hade blivit 1 cm större, så jag har blivit mycket mer intelligent på en vecka. Sedan var det provtagning som gällde, och eftersom pappa matade mig med sockervatten så var jag också pappas pojke och grät inte när de stack mig.

I morse tänkte jag att jag skulle bråka med pappa. När han la mig på skötbordet så kinkade jag ordentligt. Sedan tystnade jag några sekunder, för att berätta för honom att om jag är alldeles tyst så är det något jäkelskap på gång. Sedan klämde jag till och det sprutade bajs över hela handduken, på skötbordet och på pappas tröja. Men han blev inte arg alls, han bara skrattade gott. Det hade han inte gjort om någon annan än jag hade gjort så. Nu får jag fundera ut ett ännu värre rackartyg (hur nu det skall vara möjligt) för att se om inte pappa kan bli arg. Jag vill veta var gränsen går.

Äntligen hemma!

Igår fick jag komma hem, mina prover var så bra så. Men jag måste vara på sjukan i Söderhamn på Fredag morgon 08:30 för nya prover. Jag undrar om jag vågar kinka lite natten innan så att min mamma och pappa ser ut som verkliga vrak när de kommer med mig, eller om jag kanske skall försöka sova så att jag orkar fyra av mitt formidabla leende som får allt att smälta.

Det var lite rörande igår att ta avsked av alla de som hjälpt mig hela mitt liv. De har sett till att jag föddes, sett till att jag fått mat och mått bra. Mamma och pappa var däremot väldigt glada över att jag skulle få komma hem. Vadå hem? Hela mitt liv har jag bott på våning sju i hus nio på Hudiksvalls sjukhus. Men det var roligt att få åka bil.

I natt kinkade jag, för det var första natten hemma. Ingenting såg ut som, luktade som eller lät som det jag var van vid. Inga lika gamla bebisar gav verbala uttryck för sina känslor, så jag fick sköta allting själv. Min pappa stod med ena huvudet i handen, och den andra höll ned flaskan i vattenbadet vid kvartitvå i natt. Jag låg bredvid och gnydde min hungersång för att han inte skulle ge upp.

Det är mycket att titta på här i huset, jag är mycket mer vaken här. Jag tog med mina föräldrar på en stärkande promenad bort till affären också, där de köpte babyolja åt mig. Skönt med en promenad i solen, och så passade jag på att glädja byns gamlingar lite i sin vardag genom att låta dem titta på mig där jag låg med mina stora öppna ögon.

Och så tog pappa med mig på en rundtur ett varv runt huset och garaget. Han har mycket löv att kratta, och gräsmattan skulle må bra av en klippning innan hösten kommer. Det var så svårt att bestämma sig för var sandlådan skall så, men det ger sig väl senare. Pappa har säkert åsikter om det.

Jag tyckte myrstacken såg rolig ut.

I andras händer

Jag hade hoppats på att få komma hem till mina föräldrars hus idag, men doktorn tyckte att jag skulle vänta ännu en dag. Jag är inte så stor, och bilirubinvärdena var inte helt stabila. Besvikelsen blev stor hos min mamma, min pappa blev nog lite ledsen han också, och jag som hört så mycket om det stora huset och de två katterna tyckte nog också att det hade varit skönt att få komma till en lugnare miljö. Om inte annat är jag nyfiken på hur det är att åka bil. Det låter på min pappa ibland som det kan vara både himmel och helvete.

Nu skall jag sova!

Kommersialism

Att få barn är stort för många, och då passar många på att försöka tjäna pengar på mig som liten är. Eller kanske tjäna pengar på mina föräldrar, som i lyckoruset över sitt barn skall spendera massor med pengar enligt tanken.

Det börjar redan som gravid. Man lockas att gå med i alla möjliga klubbar och sammahang, som sedan totalbombarderar dina föräldrar med mail och brevutskick om alla möjliga erbjudanden. På föräldrakursen är ledaren lite sponsrad, eftersom landstinget inte har råd att bjuda deltagarna på en fika eller att låta instruktören köpa in alla samker som skall visas. Inte så störande, men en viktig princip.

På BB kom sedan den stora chocken. På varje rum stod två stora kassar med varuprover, och foldrar, och broschyrer. Säkert mer än ett kilo med foldrar som erbjuder allt från sparkonton till DVD-skivor, tidningsprenumerationer, blöjor, kläder, salvor, oljor och mycket, mycket mer. Långt mer än ett kilo med bara reklam. Här skall ingen komma undan!

Varuproverna är bra, för det var några saker som mina föräldrar missat att ta med sig, men som jag behöver. Jag förstår att Landstinget tycker att det är bra att föräldrarna får lite gratisprylar, för alternativet är att de får köpa in blöjor, servetter och mycket annat. Men, så ohämmat mycket? Och vem gör urvalet för vilken salva, bank, försäkringsbolag etc som skall vara med? Finns det människor som är mutade som tillåter att dessa kassar ställs ut på rummen? Vem ställer dit dem?

Tidningar som vänder sig till småbarnsföräldrar är också vanliga. Pappa var och tittade i tidningshyllan på en stormarknad förra veckan och tog sig för pannan när det fanns i alla fall ett dussin olika tidningar. Alla fyllda med reklam för mer eller mindre intressanta babyprodukter.

Det är dyrt att få barn idag. Trots att vi har världens bästa mödravård, som är gratis för alla mödrar, och därtill en bra föräldraförsäkring, så rinner pengarna iväg.

Barnvagn, säng, bilbarnstol, kläder och andra tillbehör blir snabbt jättemycket pengar. Min pappa räknade ut att de lagt ut nästan 15.000kr för att köpa saker till mig, och då har de ändå fått en hel del, och köpt annat begagnat. Och ändå har jag inte lämnat in min första önskelista till jul än. Han skulle bara veta vad julen kommer att kosta nu... :-)

Att snåla på rätt saker

Hej!

Jag heter Simon, och jag föddes i fredags kväll klockan 22 på kvällen. Jag föddes på Hudiksvalls sjukhus en kväll då många andra barn också ville födas. Trots att det var väldigt mycket att göra för personalen, så blev mina föräldrar och jag oerhört bra omhändertagna av personalen.

Däremot har landstinget i Gävleborg sparat, lagt ned och slagit ihop så många BB, att det blev lite problem med plats. Trots att jag var första barnet för både min mamma och min pappa, och trots att det är mer än sex mil hem, så fanns det inga möjligheter för min pappa att stanna kvar på ett vettigt sätt. Han får åka emellan varje kväll och morgon. Det går det med, för mina föräldrar är bäst på allt, men nog skulle det vara skönt att kunna få sitta i pappas famn på natten när jag är trött och mamma har ont efter förlossningen.

Jag fick lite gulsot också, som så många andra barn, och lades i en särskild ljusbädd som skall hjälpa till att bryta ned bilirubinet. Där har jag legat ett dygn innan jag åter fick vara nära mina föräldrar närhelst jag ville. Det fanns en bruksanvisning till maskinerna, och min pappa suckade när han började läsa och titta på maskinen.

Lysrören skulle bytas var tusende driftstimma, för att garantera att ljuset verkligen håller rätt styrka så att ljusbädden har avsedd medicinsk verkan. Men en stor varningslampa på den indikerade att det var dags att byta rören. På en blek klisterlapp stod det att de byttes senast i februari 2005, och de har säkert gått mycket mer än 1000 timmar.

På den interna kvalitetsinstruktionen stod det också att vattnet i madrassen skulle bytas var tredje månad, och var tredje år skulle madrassen bytas ut. En logglista följde med som visade att vattnet senast byttes i Januari i år, alltså för mer än åtta månader sedan, och madrassen hade varit i drift sedan 2002. Om det nu inte är så viktigt att följa det som skrivs, skall man kanske låta bli att skriva.

Nu gick mina halter av bilirubin ändå ned, men det kändes som att man sparat på fel saker. Förmodligen kostar extra vårddygn av mig och andra barn mycket mer pengar än att underhålla den tekniska utrustningen så att vi blir friska snabbare.